Benny Fredriksson verkar ha varit mångsidig: en person som knappt såg skillnad mellan fritid och arbete, ofta blev anklagad för att vara en dålig lyssnare, omtyckt av många, en person som förväntade sina anställda att arbeta lika hårt som sig själv och någon som lämnade ett oerhört starkt avtryck på Sveriges kulturliv. Han hade dåliga sidor, han hade bra sidor, enligt inte bara Lotta Fristorp som under femton år var en av Fredrikssons närmaste medarbetare på Kulturhuset.

När metoo började uppmärksammades övergrepp inom teater och film genom #tystnadtagning: berättelser spreds, delades, förstods, ledde till bättre liv. Äntligen. Nu kom så mycket ut och kunde börja förändra. Historier spreds. Pressen rapporterade om dem.

Teatern är hierarkiskt uppbyggt sägs det, och varför inte börja riva ned från toppen?

Under hösten 2017 hade Åsa Linderborg ifrågasatt drevet mot Fredrik Virtanen som fått lämna Aftonbladet på grund av våldtäktsanklagelser. Och hon hade kritiserat det religiösa tonfallet och den okritiska bevakningen av metoo.

Fristorp gör ett utmärkt arbete där hon enkelt presenterar fakta. En bok som denna skulle lätt kunna gå sönder under sin egen vikt genom att tanklöst stapla indicier och anklagelser. I stället ser vi vad som faktiskt har hänt.

Aftonbladet publicerade fyrtio anonyma vittnesmål där Fredriksson utmålas som en stenhård galning: Linderborg skrev att han hade tvingat en kollega till abort, att han styrt verksamheten med skräck och fruktan, att han är känslokall, en pennalist. Samtidigt vägrar Aftonbladet och andra tidningar publicera vittnesmål från personer som inte alls känner igen sig i den bild som målas upp av Fredriksson, exempelvis Leif Andrée och Karina Ericsson Wärn, som i stället vill vittna för Fredrikssons positiva sidor; dessa personer får mycket liten medial plats, då de inte kan utmålas som medlöpare till Fredrikssons påstådda övergrepp.

Dagens Nyheter följde snabbt i Aftonbladets ton och citerade dem ofta helt okritiskt. Expressen kallade Fredriksson för en “liten Hitler”.

Alla dessa “journalister” gömde sig från ansvar bakom sina tangentbord. Drevet sålde bra och deras sajter besöktes av många som ville veta vad de skrev om Fredriksson. Efter hans död ändrade de ton i sin rapportering men försökte gömma sig från att bli fällda av Pressens Opinionsnämnd. “Nästan precis ett år efter Bennys död, den 11 mars 2019, klandrar Pressens Opinionsnämnd Aftonbladet för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed genom sina artiklar om Benny Fredriksson. Det är en mycket allvarlig erinran endast två fällningar bedömdes grova under hela 2019.” skriver Fristorp. Dagens Nyheter friades.

Det här skulle vara en ansvarslös bok om Fristorp hade inriktat sig på att försvara sin döde vän; boken är mycket större än så: den är en skarp och belysande röst där tystnad nu råder. Vilken skam över tidningarnas täckning av #tystnadtagning. Vilken dödskall ironi. Försök läsa recensioner av den här boken hos Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter, och du ser indirekt bevis för hur samtliga tidskrifter fortfarande är täckta av vanära och lort. Deras samlade feghet, irrationalitet och vansinne ledde till Fredrikssons självmord; vad de forfarande inte gör talar för deras otrolighet och cynism.

Jag har funderat över Åsa Linderborg. Det har jag gjort sedan hon skrev sin fatala krönika i Aftonbladet. Hon var ju motorn i Aftonbladets publiceringar om Benny.

Ändå hade hon tidigare i flera krönikor varnat just för faran med anonyma vittnesmål. Och vikten att värna pressetiken och rättssäkerheten.

Jag har också läst hennes dagbok Året med 13 månader – där hon berättar om sina dagar, upplevelser och tankar under året 2017/2018. Om den ångest hon menar sig känna över sin roll i Aftonbladets publiceringar, över krönikan hon skrev (men nu hävdar att hon knappt minns att hon skrev) om Bennys “skräckvälde”, om aborten hon påstod att han tvingat en skådespelerska till. Som en röd tråd löper hennes tankar om skuld över Bennys död.

Vad är sant och vad är inte sant i det hon skriver i sin dagbok? Ar det ens intressant?

Den 8 mars 2018 - bara några dagar innan Benny tog sitt liv - såg jag en debatt om metoo och medierna mellan Åsa Linderborg och Expressens kulturchef Karin Olsson på Kulturhuset. Det handlade om vad de och deras respektive tidningar skrivit och inte skrivit under metoohösten 2017. Varken Karin eller Åsa ifrågasatte då sina tidningars publiceringar. Tvärtom - de försvarade dem.

Då menade Åsa Linderborg att Aftonbladet hade “synat” en makthavare för en stor kulturinstitution.

Jag har också lyssnat på Martin Wicklins Söndagsintervju med Åsa Linderborg som sändes den 8 april 2018, endast ett par veckor efter Bennys död. Och bara en månad efter debatten på Kulturhuset.

Det är smärtsam lyssning. Linderborg är pressad och andfådd och hon gråter. Intervjun är ett journalistiskt bragdjobb, Varför? På grund av en enkel fråga.

“Hur vet du om det är sant, det du påstod i din krönika?” Wicklin biter sig fast i det. Ingen annan har gjort det.

För mig är det starkaste i denna bok Fristorps återgivelser av sina minnen av hur Fredriksson agerade innan och under drevet. Hur han, som alltid varit hyperaktiv och -kinetisk förändrades till att bli mycket tystare och dra sig tillbaka. Fristorp berättar om hur Fredriksson kände sig jagad och gick till olika terapeuter för att få hjälp, hur han lämnade landet, hur hans mående markant verkade gå upp och ned.

Det är verkligen gastkramande att läsa om publiceringshot som tidningarna jagade Fredriksson med, löpsedlarna, den illvilja som styrde rapporteringen. Detaljerna är äcklande.

Fredriksson dog på grund av en vettlös hetsjakt som de ansvariga fortfarande inte tar ansvar för. Den här sortens orättvisa kan komma att erkännas efter ett par generationsskiften, exempelvis när Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Björn Wiman (Dagens Nyheter) är döda; så bör det inte bli. Allt detta bör erkännas och hanteras nu. Tills att det är utrett får tidningarna stå sitt kast för allt de har gjort och inte gjort.

Detta är en respektfullt skriven bok. Jag vet inte vad Fristorp valt att inte publicera i sin bok, men en sak är säker: detta är inte en hagiografi utan en levande bild om en mångsidig människa som försökte leva och överleva men krossades. Jag tror att vi alla har något att lära av den här boken.